Ja nu är jag tillbaka med alla mina 10 tusentals funderingar och tankar som spretar åt alla håll.
Jag är bara i ett lite annat skede av livet...
Jag vet egentligen inte ens var eller med vad jag ska börja!
Min första tanke har väll varit länge att jag skulle behöva någon att prata med, någon utomstående som är helt opartisk och som jag inte behöver få dåligt samvete för...
Min andra tanke har också funnits länge och det är en misstanke om att jag nog krockat lite lätt med den där berömda väggen som alla pratar om!
Hur ja har lyckats med det som jobbar två dygn i veckan kanske många tänker då men för mig är det inte den fysiska stressen som är farlig utan den psykiska, och den har jag ju haft ganska konstant nu de senaste åren!
Mycket just på grund av mitt jobb och den situation jag sitter i där men sen även den privata situationen då mitt liv förändrats väldigt drastiskt de senaste åren. Jag har aldrig känt mig så älskad som de senaste åren men samtidigt har jag aldrig känt mig så hatad heller! Det har varit väldigt många människor som har haft väldigt mycket åsikter vilket har gjort denna situation ännu jobbigare.

Jag har även ett konstant dåligt samvete då jag känner mig som en dålig person som inte lyckas komma över alla jobbiga tankar och känslor och därför inte riktigt kan ta till mig dom barn som jag lever med var annan vecka.
Jag kan inte njuta av tiden med dom som jag tycker att jag borde göra och vissa veckor räknar jag bara dagarna tills jag och Fredrik är själv igen!
Samtidigt så ser man andra bonusföräldrar som busar med barnen och ser ut som de vore deras egna och då känner jag mig ännu sämre då jag inte kan förmå mig att göra det!
Mitt i allt detta så vill Fredrik ha ett barn, jag med egentligen men jag vet inte hur det kommer att bli.
Ibland tänker jag att de vore kanske de bästa att bara få ett barn så har jag något att fokusera på också de veckorna när vi har pojkarna och jag behöver inte känna mig så dum som inte vill göra allt med dem.
Jag tänker också att om jag väl får ett eget barn så kanske jag kan lära mig älska Fredriks barn med lite lättare.
Men i nästa tanke så kommer allt de ja tycker är jobbigast, att Fredrik redan gjort allt detta två gånger tidigare...
Så jävla dum tanke de vet jag men jag vet redan nu att jag kommer jämföra allt med de han tidigare gjort fast jag egentligen inte vet något om det utan det är bara min bild av hur den perfekta Susanna gått igenom sina graviditeter och förlossningar för att sedan känna mig ännu sämre!
Ja fattar inte att jag gör såhär mot mig själv eller varför men finns ju ingen annan förklaring än mitt dåliga självförtroende och självkänsla!
Och tyvärr blir ju inte dessa tankar bättre då jag vet att det inte bara är jag som kommer jämföra mig själv med Susanna utan även bra många utifrån med och då inte med så många positiva tankar om mig.
Kort och gott så är jag totalt livrädd att bli med barn och allt vad det innebär för mig och mitt mående samtidigt som jag ju längtar efter ett barn!

Jag vet att jag måste prata med Fredrik och försöka förklara mina känslor som jag är helt värdelös på innan vi sitter här med ett positivt gravtest.

Jag har även mardröms tankar om det här med graviditet eftersom jag för några månader sen fick ett missfall innan jag knappt hann tänka tanken att jag var gravid. Sen med tanke på min syster som lever det liv hon gör idag på grund av en förlossningsskada... ?

Jag har så mycket att vara så lycklig över men det enda jag idag kan njuta av till 1000% är när jag får vara i Fredriks närhet!
Det finns inget som gör mig så lugn och trygg och som får mig att känna mig så älskad som han! ??